Samtidigt saknas kulturmiljön nästan helt i EU:s taxonomi, som avgör vad som kan klassas som hållbara investeringar. Traditionellt byggnadsvårdande underhåll betraktas där inte som miljönytta, trots att det i hög grad bidrar till långsiktigt hållbar förvaltning. Resultatet blir att många kulturhistoriska byggnader varken klarar EPBD:s energikrav eller kvalificerar sig för grön finansiering.

I detta sammanhang lyfter experter även fram att utvecklingen kan få direkta konsekvenser för arkivlokaler, där både klimatstabilitet och materialförvaring ställer höga krav — krav som riskerar att kollidera med energibesparingsmålen.
Rapporten betonar att kulturvärden behöver bli mätbara – inte i termer av ”räkna kultur”, utan som indikatorer för minskad förvanskningsrisk, längre livslängd och ökad robusthet inför klimatförändringar. Att synliggöra dessa värden är avgörande för att de ska kunna vägas in i investeringsbeslut. Riksantikvarieämbetet framhåller samtidigt att klimatomställningen måste ske tillsammans med det byggda kulturarvet, inte på dess bekostnad.

Studien pekar dessutom på behovet av nationella riktlinjer för varsam energirenovering samt en närmare samverkan mellan antikvarier och tekniska experter. Med rätt kunskap och tydligare regelverk skulle kulturhistoriskt värdefulla byggnader kunna bli en resurs i omställningen – snarare än ett hinder.