Att bevara 1% av alla data i världen – hur mycket CO2-utsläpp blir det?

Vi står inför en enorm ökning av data: år 2026 förväntas mängden data vara över 200 gånger större än antalet sandkorn på alla stränder i världen. Denna enorma mängd kommer huvudsakligen att placeras i molnet, vilket resulterar i betydande CO₂-utsläpp. Många inom området för digitalt bevarande är bekymrade över denna utveckling.

I denna artikel undersöker vi den hypotetiska CO₂-påverkan om endast 1 procent av all data skulle bevaras, utifrån en beräkning som gjordes av Matthew Addis, VD för IT-leverantören Arkivum.

Idén till beräkningen uppstod under en paneldebatt om datatillväxten under iPres 2023, en global kongress om digitalt bevarande. Diskussionen, med titeln ‘Tipping Point’, undersökte om vi har nått en punkt där den årliga data skapelsen är så omfattande att vi inte längre kan hantera det på ett meningsfullt sätt, låt stå att hantera och bevara dessa data på lång sikt. Diskussionen betonade också klimatkostnaderna för digitalt bevarande.

Gissningslek

Den brittiske entreprenören Matthew Addis deltog i denna paneldebatt. Han forskar sedan ett antal år om miljöpåverkan av digitalt bevarande. Efter diskussionen, där det märktes att det inte fanns några konkreta siffror om påverkan av att långsiktigt bevara enorma mängder data, beslutade han att göra en hypotetisk beräkning. Baserad på sin beräkning, utförd på två olika sätt, drog han slutsatsen att bevarande av 1 procent av årligen skapade data skulle leda till ett CO₂-utsläpp på 10 megaton. Detta motsvarar ungefär utsläppen från en stad med 10 miljoner invånare, jämförbar med städer som Chicago – där iPres 2023 råkade äga rum. Även om Addis noterar att hans beräkning är en gissning, är det fortfarande intressant att dela hans resonemang genom denna artikel.

Hur kom han fram till dessa siffror?

Matthew Addis använde två metoder för att komma fram till sin slutsats: en top-down resonemang, där han utgick från den globala datavolymen och CO₂-utsläppen från IT-sektorn som grund, och en bottom-up ansats, baserad på faktiska mätningar av fotavtrycket från Arkivums bevarande-aktiviteter i stor skala.

Top-down resonemang från den globala datavolymen

Låt oss först titta på top-down metoden. Addis antar en rund siffra, där den totala volymen av globalt skapade data är 100 Zettabytes. Den årliga globala CO₂-utsläppen uppgår till 40 gigaton. Olika studier föreslår att IT-sektorns CO₂-utsläpp ligger mellan 2 och 4%. Det skulle innebära att IT-sektorn skulle vara ansvarig för ungefär 1 gigaton CO₂-utsläpp per år för att stödja produktionen, bearbetningen, distributionen och konsumtionen av 100 ZB data.

Om vi då (som en grov uppskattning) antar att vi vill behålla 1% av detta permanent, skulle bearbetningen, lagringen, tillgängliggörandet och användningen av dessa data resultera i ett CO₂-utsläpp på 10 megaton per år.

Siffror från Arkivums fallstudie som utgångspunkt

Vad gav bottom-up metoden för resultat? Arkivum har forskat om det faktiska CO₂-fotavtrycket från sina bevarande-aktiviteter, där energianvändningen och det integrerade fotavtrycket från all IT-utrustning som är involverad har bedömts.

När vi tittar på de enorma datamängderna är molnet för närvarande den enda infrastrukturen som har kapacitet att hålla dessa mängder på ett hållbart sätt. CO₂-utsläppen varierar beroende på datatyp, datavolym, hur det används, lagras och tillgängliggörs. Enligt siffrorna från Arkivums fallstudie motsvarar bearbetningen, lagringen och tillgängliggörandet av 1 Terabyte data utsläpp på 10 kg CO₂. Om man applicerar detta på 1 ZB data, kommer man också upp i 10 megaton CO₂-utsläpp per år.

Som nämnts är detta en hypotetisk ansats, som man kan diskutera. Beräkningen baseras på förutsägelse av tillväxt, energiförbrukning och antagandet om 1 procent. Dessutom är siffrorna avrundade för enkelhetens skull. Även om det främst handlar om tankeprocessen, är siffrorna ändå imponerande – och de har en koppling till verkligheten.

Rekommendationer från paneldebatten

Diskussionen under iPres 2023 fokuserade på att hantera det växande databerget, medan området för digitalt bevarande står inför utmaningar som brist på personal, kompetens, finansiella resurser och teknologi. Därtill kommer även de ekologiska konsekvenserna av vårt arbete. Några föreslagna lösningar var:

• Spara mindre och vara selektiv, så att endast data som verkligen behöver bevaras på lång sikt sparas och resten kastas.
• Acceptera att vi inte kan bevara allt, hur mycket vi än skulle vilja.
• Granska kritiskt de processer vi tillämpar för att säkra digitalt innehåll för framtiden. Är alla åtgärder verkligen nödvändiga?
• Justera förväntningarna kring tillgång till våra samlingar. Behöver verkligen allt vara tillgängligt överallt, samtidigt och omedelbart?
• Sträva efter effektivitet i hela sektorn: använd gemensamma plattformar och undvik att dubbel-lagra samlingar både inom den egna institutionen och övergripande hos olika institutioner.

Avslutningsvis

I de kommande artiklarna i denna serien kommer vi att gå djupare in på ovanstående frågor, som egentligen är användardilemman. Denna artikel har främst syftet att uppmärksamma omfattningen av de digitala materialfloden och dess potentiella CO₂-påverkan. Tänk om vi årligen skulle spara en mängd data som har en CO₂-utsläpp som motsvarar en stad med 10 miljoner invånare? Kan vi försvara det inför kommande generationer? Har vår sektor ett ansvar för att förhindra denna skräckvision?